Kampen ingen ser

Jag ifrågasätter mig själv starkt emellanåt. Skapar självtvivel i den delen av mig som vågar och vill. Ifrågasättandet är en kvarleva från den inre kritiker som levt i mig. Den del i mig som jag har suttit bredvid under många år, gett kärlek och försökt samtala med. Närmat mig den på olika vis. Envist har jag stannat kvar i omtanke trots att den avvisat mig, stängt ute mig från sitt innersta, försökt skrämma bort mig, trycka ner mig och skapa tvivel i mig.

Med åren har den förstått att jag på riktigt älskar den och att jag förstår att den gör sitt bästa för att skydda mig. Jag vet att det är en sårad ung del i mig som gömmer sig i min skugga. I skuggan trivs den bäst. Kommer bara fram när jag följer en väg som är okänd för den.

Precis som nu! Nu följer jag en okänd väg. Vandrar i nyfikenhet och tillit. Det gillar den inte alls. Den blir rädd då. Rädd när jag är för tillitsfull och glad. Det tror då att jag är naiv, oansvarafull och kommer sätta oss i knipa. Kanske har den lite rätt. Att det modiga i mig vågar släppa allt, kan surfa på livets alla vågor och göra U svängar när livet och lusten säger så. Det sätt att leva skapar inte trygghet för det lilla i mig.

Så här är jag - moder till alla delar inom mig - försöker ge dem utrymme. Föra dem från dragkamp till att lyssna in, respektera och ta hand om varandra.

Förr var den rädda delen (kritikern) mer rigid. Hade en omvälvande stark röst. Tydlig. Saklig i sitt språk. Krävde argument som höll och belägg för minsta lilla. Vi kom till en punkt när jag inte ville vara med på premisserna längre, när jag ville bestämma själv och gå mitt hjärtas väg. Det blev en svår tid från min inre kritiker som inte längre kunde styra mig. Den försökte hitta vägar att få mig gå på den inslagna vägen som den hade styrt upp. Den säkra vägen. Den som den kunde räkna ut, planera för och kontrollera. Jag ville inte det mer. Så jag packade min ryggsäck och begav mig ut på en livsvandring jag inte kände till. Mitt nyfikna jag fick energi. Det var med glada och lätta steg jag gick, skuttade och nästan flög fram.

Vad hände med min kritiker? Lämnade jag den? Det skulle jag aldrig göra. Vet du varför?! För att hon är en liten tjej som gör sitt bästa för mig. Hon gör på det sätt hon kan. Det är inget fel i det. Hon gör sitt bästa. Under årens lopp har jag lärt känna henne och vet om att hon blir lugn när hon är trygg. Då släpper hennes rigida rustning och då gråter hon som ett barn. För hon är ju egentligen ett barn. Hon vet bara inte om det. Hon tror att hon är min hjälte. Saken är den, att jag (modern till helheten av mig) inte behöver en hjälte. Däremot behöver jag henne. Hon är min älskade lilla tjej. Just därför har jag haft tålamod att sitta med henne, lära känna henne och ge henne trygghet. Jag berättar för henne vart vi är på väg, steg för steg och att hon är trygg för att jag finns vid hennes sida.

När vi vandrar livets vandring vill hon gärna gå lite bakom mig. Hon är den del av mig som vill gömma sig. Emellanåt går hon och muttrar för sig själv; säger att jag inte har koll och förstår sig inte på hjärtats väg. Jag berättar för henne om att leva dag för dag och följa ingivelser som blir. Att låta livet leda och vara öppen för det som uppstår. Numera lyssnar hon på mig som om att det jag berättar är en drömsaga som är för bra för att vara sann. Ibland sitter vi vid elden och hon låter mig kamma hennes långa mörka hår. Då berättar jag om vandringen över berg och ner i djupa dalar, om drakar, älvor och sagoväsen som vandrar vid vår sida. Om skogar som lever och vatten som talar. Om berg som håller kraften och vinden som vidrör och ger liv. Hon älskar mina sagor. Det märks på henne. Hennes kropp blir varm, mjuk och ansiktet levande. Hon ler och ber om att få höra lite till. Då tar hon mig i handen och går bredvid.

Hon är min vän. Min älskade lilla tjej.

Ibland så blir hon rädd. Släpper handen. Går bakom. Hon kan hasa på fötterna och vägra gå. Det är ett levande och varierande liv vi har. Hon och jag. Just nu är hon arg på mig. Ifrågasätter och undrar vad jag gör. Hon vill inte till Jämtland. Hon känner ingen här. Hon vill inte heller lära känna någon ny. Vill inte in i något sammanhang. Hon vill hem och fortsätta som vanligt. Igår var hon så arg att hon gjorde sig till en drake. Hon gör sig otroligt stor ibland. Tar sig in i mina tankar och förstelnar mitt hjärta så att till och med jag inte kan gå.

Så vi hade en lång stund tillsammans. Ett samtal där jag gav henne tid. Lyssnade till hennes behov och frågade vad hon vill. Vad som skulle få henne att följa med mig till en ny och okänd plats.

Hon vill ha med sitt ritblock, sina färger och vill måla. Vill ta med sin diktbok och fina pennor. Hon vill måla, skriva och lyssna till musik. Hon vill få vara i sin egna värld. I sitt egna universum. Slippa socialisera, vara duktig och möta andras behov. Bara vara. Följa med ut i skogen, plocka bär och svamp. Leta efter djurspår och fika mellan träden. Hon vill…

Ja, älskade väv, hon vill få finnas till. Få vara liten, blyg och osocial. Få vara känslig, försiktig och osäker. Hon vill få vara som hon är. Får hon det - då vill hon följa med mig vart jag än går.

All värme

Tina Ikonomidou