På återseende

Är det platsen, naturen, människorna, kulturen, relationerna, gemenskapen, upplevelserna som skapar värme i mitt hjärta? Som får mig att återvända till Jokkmokk ett par gånger om året.

Jag reflekterar just över det. Vad det är som får mig, får oss människor, att trivas och återvända till platser.

För mig börjar det med att jag drags till en plats. Upplever att jag hör den kalla. Kanske även drömmer om den. Känner den utan att ha varit där. När jag kommer dit och det verkligen finns något mellan mig och platsen så säger det klick genom att mitt andetag blir större, djupare och friare. Det är som om att jag sjunker djupare in min kroppsdräkt och samtidigt vaknar upp inuti. Blir avslappnad och allert. Ju närmare den orörda naturen är desto mer känner jag av platsen och mig själv. Jag gillar det, när det känns otroligt nära.

Genom min reflektion förstår jag att platsen och absolut naturen är det som skapare grundrelationen. Relation är viktigt för mig. Den som tar mig nära livet och väver sedan livsväven tätare genom människor jag möter, relationer jag får, gemenskap jag upplever och värmen jag känner.

Helheten gör mig varm i hjärtat och får mig att återvända. Att vända åter till det som när min kropp och min själ. Påminner mig om vem jag är. Mitt ursprung. Att jag är del av naturen i gemenskap med allt levande som kryper, går och står.

Jag uppskattar kultur, livsstil och val där naturen är en självklar del av dess kärna. Egentligen kan vi inte skilja på människa och natur. Vi är natur. Vi är samma. Precis som vi inte kan skilja på kropp och själ, eftersom det är helheten av att vara människa.

Med denna reflektion vill jag säga TUSEN TACK till Jokkmokk, alla människor jag träffat, möten jag haft, skratt jag fått, kunskap jag lärt, upplevelser jag kännt och erfarenheter jag gjort.

Av hela hjärtat tack för ovärderliga dagar.

På återseende